wibjörns värld

Kanal 9 framstår alltmer som en vaken uppstickare i den svenska medievärlden. Man gjorde entré i våras med dunder och brak genom att lägga beslag på Oscarsgalan, nu har man snott fotbollsfansen genom att visa Sveriges bortamatcher i EM-kvalet (Sverige-Danmark på lördag!) - och idag, faktiskt just som jag skriver detta, börjar man visa en av de mest efterlängtade sommar-TV-repriserna.



1982 var året då svensk TV premiärvisade den brittiska dramaserien Brideshead Revisited (som i översättning blev En förlorad värld), byggd på Evelyn Waughs roman från 1945. Min ringa ålder till trots har jag vaga minnen redan av detta, förmodligen för att det var så många, och långa, avsnitt. Men det var när den sändes i repris för, vad kan det vara, 10-15 år sedan?, som jag insåg dess storhet och varför den så ofta beskrivs som den bästa TV-serie som gjorts.

Kapten Charles Ryder (Jeremy Irons), en melankolisk och ganska menlös officer i armén råkar med sitt kompani hamna någonstans ute på den engelska landsbygden, och plötsligt inser han att han står öga mot öga med Brideshead. Det är i och runt detta stora hus och på dessa ägor han över tjugo år tidigare var så levande som han aldrig varit förr eller senare. Brideshead ägdes av den aristokratiska familjen Flyte, som kom att spela en enorm roll i Ryders liv. Vänskapen och broderskapet med studiekamraten på Oxford, den lättsinnige och lekfulle Sebastian (Anthony Andrews), och kärleken till husets dotter Julia. Ryder är seriens narrator, precis som i romanen, och historien återberättas i flashbacks.

Brideshead Revisited är inte bara en av de bästa, utan också en av de dyraste TV-produktionerna som gjorts. Enligt The Museum of Broadcast Communications spenderade Granada Television nära elva miljoner pund på serien, och detta var alltså för nära 25 år sedan! Fantastiska miljöer, inte minst bland Oxfords universitetsbyggnader, och tillika fantastiskt skådespeleri, precis som man vant sig vid när det gäller brittiska draman. Jeremy Irons är imponerande nedtonad i sin gestaltning av Charles Ryder och lyckas ändå förmedla de känslostormar som måste pågå inom honom. Anthony Andrews är charmerande och sympatisk och lyckas samtidigt göra unge Lord Flyte till en komplex personlighet.

Katolicism, dekadens, vänskap (särskild manlig sådan med homoerotiska undertoner), kärlek och inte minst nostalgi är genomgående teman. Jan Gradvall skrev i DI Weekend nyligen att "varenda scen i serien präglas av en bitterljuv känsla av att något just gått förlorat". Turligt nog för eftervärlden är Brideshead revisited uppenbarligen inte förlorad bland filmarkiven.

igår kväll, (sista två avsnitten i senaste säsongen) som pappa Bauer i 24

i förrgår kväll, som George Sibley i Six Feet Under

häromveckan på bio, som poliskommissarie Stacey i Spider-Man 3.


Nu har jag också lärt mig hans riktiga namn:

James Cromwell

Nathaniel Samuel Fisher Jr. 1965-2005



Fy fan vad sorgligt.

Såg de fyra inledande avsnitten av nya (sjätte) säsongen av 24 idag - med lite blandade känslor.

Jag följer inte så jäkla många TV-serier (som man kanske kan tro) men 24 har jag sett allt av. Den är oerhört driven i sitt berättande och sin dramaturgi, och skaparna har verkligen gjort allt för att visa vad bra cliffhangers är. Det var väl nån mellansäsong men de två senaste var riktiga nagelbitare. Jack Bauer är mannen med nio liv, minst, och nu är han tillbaka efter 20 månaders tortyr i nåt undangömt kinesiskt fängelse, som vanligt beredd att offra sitt liv för the american people. Och denna gång är det sitt liv bokstavligen.  Han har alltid mer rätt än sina chefer på CTU (L.A. Counter Terrorist Unit), men de verkar ändå alltid tvivla på honom eftersom han alltid går sin egen väg, the self made man. Vi hart hört vissa av hans repliker flertalet gånger: "My name is Jack Bauer, I'm a federal agent". "Thank you Mr President". 
Det är dock mycket annat som fascinerar än actionscenerna och skildringen av Bauer. Samspelet mellan människorna där inne i CTUs bunker; trots all säkerhet så lyckas det i varje säsong nästla sig in någon förrädare. Och i varje säsong så pågår förstås någon komplicerad kärleksaffär. Och Chloe som alltid kan ALLT om datorer men ständigt förvirrad och småstörd när det gäller sociala relationer. Och så bilden av den amerikanske Presidenten som antingen är genomgod (David Palmer) eller OND som i säsong 5.

Det som är lite jobbigt är dock att man inte kan säga annat än att fokuseringen på islamistiska terrorister som the bad guys inte precis bidrar till att nyansera bilden av muslimer. TV-bolaget FOX har dock tagit till sig av kritiken och börjat slänga in lite goda muslimer i handlingen. Och i nya säsongen så arbetar presidentens syster för en islamsk-amerikansk organisation och för medborgerliga rättigheter - ingen människa ska dömas för sin religiösa tro. David Tjeder har skrivit bra om detta tidigare.

Men jag är fast, för spänningens och underhållningens skull. Och så skulle jag vilja ha en mobilsignal som låter som telefonerna på CTU.

Oj, nu måste jag kolla upp vad det var för film jag såg ikväll egentligen.
Stockholms Filmfestival började ju idag, och jag skaffade medlemskort redan ifjol, och har bokat några filmer redan. En av dem var surprisefilmen som visades på Saga ikväll, alltså en överraskningsfilm, en tradition som tydligen visat sig väldigt lyckad under tidigare festivaler.

Brick av Rian Singer var ett slags våldsam film noir-pastisch med tonåringar i high school-miljö. En dramatisk detektivstory med de flesta av de klassiska karaktärerna i de svarta cyniska hollywoodska kriminaldramerna från 40- och 50-talet: den mistantropiske trötte men sanningssökande hjälten, hans trogne vapendragare, den försvunna flickan, den farliga flickan ( the femme fatale), den excentriske ärkeskurken och hans våldsamme godtrogne hantlangare, med flera med flera.
Film noir är en genre men kanske framför allt en ton och stämning. Cynismerna haglar, ingen går säker och ingen går att riktigt lita på, våldet lurar ständigt bakom knuten, och samtidigt gör den ironiska hållningen att det blir underhållande och inte sällan även riktigt roliga filmer.

Vad jag gillade med Brick var att den inte går till överdrift i leken med stilar och genrer, utan känns som en gedigen film i sig själv. Det är trots allt bara recensenter och filmnördar som slänger sig med termer som film noir.  Filmen fick juryns specialpris på prestigefyllda Sundancefestivalen i fjol - jag vet inte om den kan tänkas dyka upp på svenska biografer men jag kan absolut rekommendera den, och själv ska jag nog försöka hitta den för att se om jag begrep vad det var som egentligen hände... det var inte helt lätt att hänga med i manusets alla vändningar, utan svensk text därtill.

Andra festivalfilmer jag köpt biljett till är Shortbus, Glastonbury och Zidane: A 21st Century Portrait.

Novembermörkret är alltid ljusast i en biosalong.

Sofia Coppolas nya film

 Att det överhuvudtaget görs en film av den här typen i Sverige tycker jag är glädjande och kul.

Stundvis är den hisnande och häpnadsväckande - häftig, vacker och berörande.  Måns Mårlind och Björn Stein (som också låg bakom SVT:s Spung och De drabbade) är klart begåvade bildberättare till regissörer.

Men i slutändan blir det kanske lite alltför mycket av det där "stundvis" för att jag inte kan låta bli att tycka att den är liiite överskattad ändå. Manuset är extremt fantasifullt och totalt oförutsägbart - men det känns ofärdigt. Alltför många idéer leder inte till någonting och det känns som om storyn kommer i andra hand lite väl mycket för att jag ska falla pladask.

Jag faller ändå lite halvpladask, för enstaka scener, och för modet och för kreativiteten.

Och Eva Röse gör sig mycket bra som actionhjältinna.

...åtminstone runt Hornstull, i mitt kvarter... måste vara de små klistermärkena som satts upp lite här och var, med texten "openthebox.se"

Jag har funderat över dom i flera dagar men först nu kom jag ihåg att klicka in på webbadressen.

Kolla in själva, här.

Kommer snart på en biograf nära dig. I alla fall nära mig. Och jag vill faktiskt se den.

1. Lost

2. FCZ

3. Graven

4. Six Feet Under

5. Lasermannen

6. Ali G

7. 100 höjdare

8. Extras

9. På Spåret

9. Studio Pop

10. Club Goa

Nu har Astoria Cinemas annonser börjat publiceras i dagspressen.

Förutom en fantastiskt snygg och överskådlig layout (grön och svart text mot luftig vit bakgrund) så bådar även bolagets innehåll och visioner gott tycker jag.

Bakom köpet av, och namnbytet från, Sandrews så finns bl a Triangelfilm AB med dess förre VD och inköpschef Mattias Nohrborg som med sin bas i Malmö under de sena 1980-talet och 90-talet stod för en ovärderlig insats när det gällde att presentera kvalitetsfilmer för den svenska biopubliken.  "Zigenarnas tid", "Den blå filmen", Kieslowskis "Dekalogen" och "Trois colours"-trilogi, "Krigarens själ", "Breaking the waves" och "Festen" är några exempel på detta.

Även om repertoaren nu kommer att vara bredare, och om det faktum att gamla unika singelbiografer som Röda Kvarn i Stockholm läggs ner eller förvandlas till köpgallerior, så känner jag som filmälskare en tillförsikt för fortsatt kvalitetstänkande.  

Just nu kan jag särskilt rekommendera  Michael  Hanekes  psykologiska och intellektuella thriller Dolt hot som jag för övrigt borde blogga mer om, men istället hänvisar jag till Conan the Librarians insiktsfulla analys.

Denna höst har jag gått och blivit Lost-beroende. När serien började sändas på TV i vintras/våras eller när det var såg jag ett halvt avsnitt i början och gav upp direkt. Men nu när jag lärt mig hur det här med bittorrents och sånt funkar laddar jag hem som besatt och har sett allt som går att se. Ikväll såg jag avsnitt 8 av andra säsongen (alltså det avsnitt som sändes i USA förra veckan). 



Det jag främst hoppas på nu är dock att serien får ett ordentligt slut efter denna säsong, och inte drabbas av det klassiska Twin Peaks-syndromet  där allting lämnas öppet i antiklimax-cliffhangers till möjliga spinoff-serier.

Hur många tror ni förresten som använt ovanstående tal på sina lottokuponger på sistone?

Det fanns en tid då MTV var stort och betydelsefullt och spännande och den största moderna popkulturella kraften som existerade. Idag har det inget som helst musikaliskt kreativt nyskapande inflytande, och sålunda finns det knappast någon anledning alls att bry sig om att man ikväll ställer till med prisgalan MTV European Music Awards.
Jag som en gång i tiden brukade älska de där tillställningarna. Inte mer.
Trodde jag. För det finns faktiskt en anledning att kolla denna gång, men den är inte av musikalisk art utan stavas: B O R A T !

Borat Sagdiyev, universums roligaste låtsas-Kazakhstanier,  är nämligen aftonens värd.



Jag tror att jag käkar framför TV:n en stund i kväll trots allt.

---

_{update:
äh. Borat hade inte något av sina geniala ögonblick, av det jag såg.
Bra var att The Chemical Brothers' machines-go-mad-psykoläskiga Believe blev Bästa Video.
Bäst var fyrtiosjuåriga Madonna's gymping-Diskodyrkan.}

"Den kroppsliga smärtan idag, den kan jag stå ut med, men i själen gör det så fruktansvärt ont", säger Tore innan orden stockar sig och gråten kommer.

"Jag är bättre på att ta emot stryk än att ge, det gör nästan ondare att försöka ge", säger Matti, och jag anar en bakgrund som ger mig en klump i halsen.

"Det känns som att det är tre personer härinne som verkar ha slagit bort sina hjärnceller", säger Robin med en menande snegling mot Paolo Roberto och hans tränarkumpaner, innan han packar sin väska och drar.

Jag är knappast den förste som bloggar om FCZ  men nu har det gått så långt att  jag laddar videon eller hämtar programmen från nätet - och kvällens avsnitt, med scenerna i boxningshallen där Paolo R skulle köra sitt italian-stallion-macho-göra-män-av-pojkar-trams var inget annat än fantastiskt.  Roligt men också rörande.  Att som Tore, höstens TV-hjälte nr. 1, bryta ihop och våga låta tårarna falla framför kameran är hårdare och tuffare än en rak höger från Mike Tyson.  "Jag står ut med att förlora men det jag inte står ut med är att bli betraktad som en förlorare" är ännu en replik som förtjänar att ristas i sten. Jag får ett ögonblicks flashback från skolgympan där jag förvisso inte var sämre än en medelmåtta, men alltid blev vald bland de sista när det var bollsporter, och det hisnar för en sekund när jag känner doften av svettiga omklädningsrum där pubertetsstinna tonårshannar pisksnärtar varann på låren med blöta handdukar.  Var det så Paolo övade sig inför att sparka ner folk i Kungsträdgården?
Jag kan ju knappast påstå att jag kunnat identifiera mig  med den klassiska nördkillen heller -men på något vis känns det både roligare och sundare och intelligentare att samla på Star Trek-litteratur eller att öva koreografin till melodifestivalframträdanden eller kunna rabbla upp historiska krigsslag och grundämnenas periodiska system. I FCZ slår man hål på myten om nörden som anti-social varelse när man visar hur dessa, till en början osäkra och trevande killar, finner varann och börjar utvecklas som ett lag.

Inte för att temat "Nördarnas revansch" skulle varat något nytt i populärkulturen, det började redan när Bill Gates och grabbarna blev miljardärer och hela 90-talet har ju varit en slags nördkultur, men det jag gillar med FCZ är att de skildras med en ömsinthet och att man faktiskt tillåts skratta med dom mer än åt dom.
En dokusåpa där ingen röstas ut, utan där man kämpar för varandra, och där ingen har som främsta mål att exponera tatueringar och silikonbröst, bara en sån sak...  FCZ handlar om att övervinna rädslor, fobier och fördomar, ackompanjerat av kvicka repliker och humoristisk självdistans.

Att jag dessutom gillar att kolla på fotboll samtidigt som jag har svårt att förlika mig med de stereotyper om folk som gör det, är pricken över i:t. Forza Z!

Som jag berättade redan här så har jag en småpervers dragning till diverse prisutdelningsgalor på TV, åtminstone om de har med musik, film TV och dylikt att göra. Efter ett par småhektiska dagar (med både akutsjukhusbesök och veterinärvård) så tänkte jag slappa i soffan framför nyligen nedladdade förstasäsongen av Lost (har hittills sett tre avsnitt bara, jag följde den aldrig på TV). Detta betyder i mitt fall att jag får dra fram datorns bildskärm (platt, som tur är) till en stol, och vrida på den så pass att jag kan ligga i soffan och kolla.  Samtidigt har jag TVn i mitt högra synfält, och en mindre medieskadad människa än jag skulle väl ha vett att inte småzappa på den samtidigt som jag kollar på film på datorn men...

Hursomhelst flippade jag fram kanalen Star! som visade sig , just i detta nu, sända årets Emmy-awards. Denna gala når kanske inte upp i Oscarsklass, men innehåller ändå en hel del obligatoriska amerikanska galaingredienser:

* en programledare som är rolig på riktigt (läs: inte någon svensk skådis som fått sitt manus tilldelat sig av en halvinspirerad Calle Norlén) - i detta fall Ellen DeGeneres, som jag verkligen gillar

* åratal av tradition bakom sig ("the fiftyseventh annual Emmy-awards")

* många nominerade i många olika klasser

* emotionella tacktal

* tråkiga tacktal

med mera.

Update: (jag skriver detta samtidigt som jag håller ett öga på TV:n) Hittills har  fucking Raymond fått två priser...

Update igen: Nu blev programmet ganska långrandigt, och så har jag pratat en massa i telefon...

TV-serien Rötter är tillbaka. Den går på SVT på sena måndagkvällar, och igår när jag såg den för första gången sedan tidigt 80-tal blev jag både lite nostalgisk och tagen av tidens tand.

Jo jag är faktiskt så gammal att jag minns när den sändes första gången. Jag var elva år och hade precis upptäckt att vissa böcker jag sökte efter på biblioteket faktiskt stod på vuxenhyllorna och inte på barn- och ungdomsavdelningen. P C Jersilds Barnens Ö var nog den första jag hittade där, men Alex Haleys tjocka släktkrönika om den afroamerikanska befolkningens historia, från 1700-talets slavhandel till senare delen av 1900-talets befrielserörelse var en annan jag minns starkt. Jag tror jag läste den parallellt med att TV-serien visades (det var många diskussioner med mamma och pappa huruvida jag skulle få vara uppe och titta eftersom den var skoldag dagen efter), och den grep mig djupt. Både serien, som fick stor genomslagskraft i ett Sverige med bara två TV-kanaler, och boken, som givetvis kunde berätta mer än vad som fick plats i TV-manuskriptet.

 

I DN idag skriver Oivvio Polite, som verkar vara i min ålder eftersom han minns ramsan ”Kunta Kinte kutar inte” som man drog på skolgården (och syftar på att Kunta Kinta fick ena foten avhuggen av sin ägare när han försökt fly), om hur han i vuxen ålder upptäcker att den serie han såg då inte är samma som idag. Precis vad jag tänkte på igår kväll. Den amerikanska TV-dramaturgins berättarteknik och estetik ger en närmast anakronistisk upplevelse, personerna är till exempel sminkade på nutida vis fast det ska föreställa artonhundratal, och som Polite skriver så vankar den afrikanske mannen av och an utanför hyddan där hans kvinna ska föda deras barn på samma sätt som en västerländsk 1900-talsman vankar omkring i korridorerna på BB. Han tillägger också träffande att den påminner om en annan sentimental TV-serie, nämligen Lilla huset på prärien. Trots detta och trots att Alex Haley senare både visade sig ha stulit/lånat delar av berättelsen (som han alltså menade var hans egen personliga framforskade släktkrönika) och till och med fabricerat delar, så fungerar Rötter som en påminnelse om ett grymt kapitel i historien.

 

Andra klassiska 80-talsserier som närts av tiden är:

 

Familjen Macahan

 

En röst i natten     (”Goodnight America, wherever you are”)

 

V                         (ödlorna från rymden ni vet).

 

Par i brott             (här skulle jag kunna skriva ett inlägg om seriens för tiden lek med stilar och genrer på ett postmodernistiskt vis, men min lättja och omtänksamhet hindrar mig).

 

Däremot har det hänt att jag på sistone sömndrucket slötittat på delar av gamla avsnitt av Cagney & Lacey

Jag skäms nästan lite för att jag ibland kollar in på den här sajten, eftersom det är ungefär 96% puckon som skriver på forumen, men här hittade jag en kul grej.

Krösa-Maja, från filmerna om Emil i Lönneberga spelades alltså av den tyska skådespelerskan Carsta Löck, född 1902. Hon tycks ha spelat in en gigantisk mängd filmer, nära hundra stycken åtminstone, och varit en idog aktris redan under nazi-åren i Tyskland.

Denna fantastiska information fick mig att söka vidare på IMDB.com.
Prusseluskan, från Pippi Långstrump till exempel, vem var hon? Svaret är att hon också är tyska (många av Astrid Lindgren-filmerna var samproduktioner med dåvarande Västtyskland), och heter Margot Trooger. Om man bläddrar lite i hennes samlade filmrepertoir så finner man titlar som Van de Velde - Sexualität in der Ehe, Jet Generation - Wie Mädchen heute männer lieben och The Devil's Girls.

Och här har man hela sin barndom gått omkring med bilden av tant Pruselius som en moralens väktare!

Gissa TV-programmet med denna signaturmelodi:

lalalalalalalalalalaaalalaaaaa
lalalalalalalalalalaaalalaaaaa
lalalalalalalalalaaaaa
lalalalalaaa lalalalalaaa lalalalalaaaalaaaalaaaaa

lalalalalalalalalalaaalalaaaaa
lalalalalalalalalaaaaa
lalalalalalalalalalalalalalalalalalalaaaaa
lalalalalalalalalaaaaaaaaaa

Svaret kommer imorgon, eller så.

Nu är det tydligen klart att Röda Kvarn, en av mina absoluta favoritbiografer, med anrik interiör på Biblioteksgatan i Stockholm, går i graven. SF (Svensk Filmindustri) har inte råd att vara kvar när hyresvärden nu höjer hyran med 170%. Istället ska det nästa år - surprise surprise - bli affärsgalleria där istället. Visserligen räddas istället Skandia på Drottninggatan (som kanske är den vackraste klassiska biografen rent inredningsmässigt), och ska fungera som SF:s  "repertoar för kvalitetsfilm" som SvD skriver, men nog är det tragiskt att de gamla singelbiograferna (alltså sådana som visar en film åt gången) i stan försvinner. Snart finns förutom de två nämnda bara Astoria på Nybrogatan, Park på Sturegatan och Kvartersbion på Hornstullsstrand kvar i innerstan. Den sistnämnda, som drivs av eldsjälen René Reiss, har för övrigt levt på svältgränsen i åratal och räddades tillfälligt efter ett stipendietillskott för några månader sedan.
Jag har förstås inget emot att man satsar på biografkomplex med flera salonger i förorterna, men jag tycker samtidigt att det hör till en huvudstads stadskärna med många biografer att kunna slinka in i. Call me oldfashioned.

En ganska stor del av mitt bloggande har visat sig få en viss popkulturell prägel - förmodligen helt enkelt för att jag är enormt präglad av, och intresserad av, populärkultur.

Kanske inte helt överraskande är det då att Studio Pop i SVT är ett av mina favorit-TV-program. Och jag noterar att programledaren Per Sinding-Larsen lyckats pricka in flera gamla Wibjörn-favoriter som Kate Bush (vars video till låten "Running up that hill" min klasskompis Martin var med i 1985 - han var en av figurerna med papperspåse över huvudet, och jag var impad redan då), och Prefab Sprout (om ni såg sista sekunderna av senaste programmet då Sinding och Wadling, Freddie, så kan jag berätta att de nynnade på "I remember that" från 80-talspopklassikeralbumet "From Langley Park to Memphis").

 

Alla älskar Raymond  är en av USA:s mest populära sitcoms, flerfaldigt prisbelönad och med enorma tittarsiffror. När man som jag, om än inte lika ofta som jag borde, sitter hemma och pluggar/skriver på dagarna och gör lunch/fika/skrivkrampspaus framför TVn så hamnar man på eftermiddagarna oftast framför någon av  trean, fyran eller femmans program. Det är ring-in-och-gissa-bokstäver-programmen, de "kvinnliga" pratshowerna (Oprah, Rikki Lake mfl), glamoursåporna och så är det sitcomsen/komediserierna.

Jag ska säga som det är direkt:  jag gillar inte Raymond. Jag gillar inte hans fru, hans föräldrar, hans bror eller hans barn (som man aldrig ser till). Ray är sportjournalist, men man undrar när - för han tycks alltid vara hemma och glida runt mellan TV-soffan, kylskåpet och sovrummet hemma i villan, som i princip tycks ligga vägg i vägg med hans gamla föräldrars - där även hans storvuxna och infantila polisbrorsa bor. Hela grundidén för serien vilar på förhållandet mellan Raymonds egen familj och hans föräldrar, som lever efter devisen "mi casa, su casa" - schablonbilden av den välmenande men påfrestande svärmodern som går in och ut hur barnens hus och inte kunnat släppa mamma-son-förhållandet är programmets riktmärke.

Raymond bär sunkig flanellskjorta, gnäller och är sur och oföretagsam och hoppar jämfota som ett barn av lycka när hans snygga, goda, kvicka och i stort sett ofelbara fru ibland hintar att det kan vankas lite hoppla i sänghalmen. Hon släpper alltså till ibland, som för att riktigt visa den tydliga femtiotalsamerikanska idealblandningen av madonna/hora eller kanske mer bestämt hemmafru/sexgudinna. Om serien åtminstone hade gett sken av en ironisk eller parodisk hållning så hade man kunnat förstått meningen med de unkna mönsterbilderna, men nu gör den mig mest irriterad, och det spelar ingen roll om det då och då uttalas en och annan välformulerad oneliner.

Jag säger bara - om det är så jävligt att leva i halvsymbios med en förälder som inte kan klippa navelsträngen (och en annan förälder som lever sitt liv genom att äta men klaga på sin frus hemlagade mat och att sitta i TV-fåtöljen och glo på baseball) - flytta, och flytta långt bort!!!
För din frus skull, för dina barns skull, för din egen skull... och för MIN skull.

mitt uppsatsarbete tar musten ur lusten att skriva mer på datorn, men här kommer ett filmrelaterat inlägg - för i natt är det Oscarsgala.

Jag pallrade mig ner till Kvartersbion (ca tre minuters promenad) och såg "Så som i himmelen", som typ den tre miljonte fyrahundratusenfemhundratrettiförste svensken, eftersom den är nominerad som bästa utländska film. Den lär nog inte vinna, det gör nog den där spanska filmen om dödshjälp som verkar så bra (filmen alltså, inte dödshjälp) göra. Men jag kan förstå att den är nominerad eftersom man i USA gillar stora melodramer med mycket känsloutspel och lättupptäckta metaforer för andlighet och godhet. Själva filmen och historien kändes som 2000-talets "Änglagård" ungefär - liknande tema: känslomässigt undertryckta och religiöst präglade landsortsbor väcks till liv av den återvändande världsvane framgångsmannen som behöver slå sig till ro. Byn och dess invånare vänds upp och ner och inget blir sig likt.
Kvartersbion (Hornstull) är fantastisk och måste bevaras, men tyvärr är ljudkvaliten kanske inte alltid den bästa, och det gynnade inte filmen, som bygger mycket på musiken och körsången. Ibland träffade de stora teatraliska känslomässiga tonerna i filmen rätt, ibland var det bara gränsfall till överspel. Men Frida Hallgren är bra, det har jag tyckt sen hon spelade trulig högstadieelev i serien "Klassliv" i "Bullen" på 80-talet.

I natt bandar jag Oscarsgalan för att titta på den medan jag äter frukost i morgon. Det är perfekt, för då kan man snabbspola sig igenom alla reklamavbrott och awards for best sound engineering in an animated short film och sånt. Har inte sett någon av de som är nominerade för Bästa Film, men jag hoppas ändå på "Sideways", den känns som en film i min smak.

Sen ser jag fram emot Chris Rock som värd - om ni inte sett honom tidigare så tipsar jag om stand up-showen "Bigger and Blacker" (var man nu får tag på den, själv laddade jag ner den från nätet) - suveränt rolig. En snutt av den finns förresten med i Michael Moore-filmen "Bowling for Columbine".



Nog med namedropping för nu.

Ikväll visar Kanal 1 en av mina absoluta favoritfilmer, "Donnie Darko". Jag borde skriva mer om den, och varför jag gillar den så, men jag orkar inte just nu och hänvisar till http://www.imdb.com/title/tt0246578/

Jag kan bara säga att den är konstig, rolig, skrämmande och vacker.

1. Eternal Sunshine of the Spotless mind
2. Lost in Translation
3. Maria full of Grace
4. American Splendor
5. Fyra nyanser av brunt

En film: ett kammarspel: ett experiment: en samtidsskildring: en förvriden spegel.
I en typisk svensk förortslägenhet bor en man och hans tonårige son. Där finns också en tjej och en kille i 20-årsåldern som kommit för att vara med i den hemporrvideo som mannen tänker spela in. I denna lägenhet får vi vara med om cirka en och en halv timmes fragmentiserad katharsis.

Den här filmen är för mig egentligen mer lik någon av Lukas Moodyssons diktsamlingar och poesi än vad den liknar hans tidigare filmer, även om man kan känna igen en del av bildspråket. Den är uppstyckad och uppfuckad i kronologi, bild, och ljud. De fyra karaktärerna är löst formade; vilka är dom, var kommer dom ifrån, vad gör dom här och varför är dom som dom är? Dröm eller verklighet, vilket gör ondast? Att få en spya i munnen eller att missa Big Brother-uttagningen, vilket är värst? Njutning och äckel, var går gränsen?
Det är som om Moodysson velat ta en imaginär köttkvarn och i den slänga ner alla samtida företeelser som lockar och dödar, alla tomma löften av lycka som kan gå i uppfyllelse men bara om man sluter ögonen och tänker på annat. Han maler och maler och kastar ut slamsorna till allmän beskådan. Slamsorna skjuts åt alla håll - ibland går dom över huvudet, ibland tar dom konstiga vägar, men när de träffar träffar dom hårt. Tugga dom får vi göra själv.
Det smakar kön, kött och tomhet.

När eftertexterna rullar, till total tystnad, vill jag ut och andas. Jag har faktiskt väntat på att filmen ska ta slut. Jag vandrar på trottoaren, ner i tunnelbanan ackompanjerad av reklambilder och skrikande löpsedlar om dokusåpekändisar. Tillbaks i verkligheten. "Verkligheten".

Senare får jag frågan om filmen var bra. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag funderar fortfarande. Jag behöver dock inte se den igen, för säga vad man vill om Moodyssons filmer ? man glömmer dom inte.