wibjörns värld

Okej, nu ska även Sigge sluta blogga.

Och det sker förstås inte utan visst buller och bång, utan ackompanjeras av en lång redogörelse för hur denna beslutsprocess utvecklats.

("18. Började betrakta bloggen som en belastning.

19. Började betrakta bloggen som en stressfaktor.

20. Upplevde att det kommit så många bra nya bloggar att min egen inte 'behövdes'.

21. Kände 'sista hållplatsen' närma sig.")

Precis som Isobel, Katrine Kielos, Björn af Kleen, Per Svensson,  och en del andra proffsbloggare (mitt ord för bloggare som redan har ett annat forum, oftast i tryckt tidningsformat, att publicera sina texter på och därtill få betalt för det. Linda Skugge är proffsproffs eftersom hon även får betalt för att blogga. Inget ont om det, jag skulle inte tacka nej till det yrket.) så kan man inte klaga på antalet poster och uppdateringar under resans gång.  Men hur är det egentligen med uthålligheten (ett år ungefär verkar vara maxlängden), och kanske framför allt distansen? Jag menar inte distansen till skrivandet i sig, jag uppskattar när människor lägger ner sin själ och sitt yttersta, men distansen till förhållandet mellan sig själv och läsare.

Sigge beskriver själv bloggandet som en förälskelse. Och kanske, jag vet inte, så är detta också något som ofta skiljer oss "amatörbloggare" från "proffsbloggarna" - en förälskelse är intensiv, flyktig och saknar medvetenhet om tid och rum och kontinuitet. I en långvarig och trygg vänskapsrelation däremot, är det ingenting dramatiskt över att det går några veckor utan att man hör av sig. Man kan ringa det där telefonsamtalet - eller skriva det där inlägget - ändå efter ett tag, utan att någon behöver fundera över om man har gjort slut eller blivit dumpad.