wibjörns värld

Det är inte ofta nuförtiden som jag tillhör den unga delen av publiken när jag går på konsert (det är inte ofta jag går på konsert heller nuförtiden för den delen), men i tisdags, när jag och P såg Bryan Ferry på Cirkus, var vi det bägge två. Visst var det väntat att det skulle vara en del både fyrtio- och femtioplussare men nog trodde jag att det skulle vara lite större åldersspridning i arenan. Måste nog erkänna att jag till en början saknade lite 25-åringar med öl i plastglas, en konsertmiljö jag trots allt fortfarande känner mig mer hemmastadd i. Var fanns alla ni 80-talister, jag börjar misstänka att ni aldrig ens hört Roxy Music, kom igen, ladda hem, eller köp någon "Best of"-samling för 59:- någonstans!

Det var med andra ord inte bara Djurgårds-omgivningarna som gjorde att man började få Allsång på Skansen-vibbar. Men när man slog sig ner på Cirkus sköna säten och blickade runt i dess vackra interiörer gjorde vi oss alltmer bekväma och prasslade snart fram våra M & M-påsar och Smakis-drickor som vi köpt i foajén. Vem behöver svett, alkohol och onda ryggar? Det här med biogodis och sittdans kanske inte är så dumt ändå. 

Medan vi betraktade diverse konsertbesökare med silverstänkta tinningar i kavajer och scarves och tjuvlyssnade på deras småprat (bakom oss undrade någon om det var någon paus i "föreställningen"), och förbandstjejen inledde, så började jag spela upp små scener av deras ungdom i mitt huvud. Jag såg framför mig sådant jag läst om: Stockholms 70-tal med nöjespalats som Alexandra, Vickan och Brända Tomten som frekventerades av folk med namn som Noppe, Aje, CoCo och Clabbe.

 

Jag väcktes raskt till liv ur mina fantasier av strålkastare och publikens jubel när Bryan Ferry och hans band gjorde entré till tonerna av en av många av kvällens covers: The In-Crowd.

Ferry själv var väl själv en av de äldsta på Cirkus men han var samtidigt lika självklart tidlös och naturligt elegant som vanligt. Gruvarbetarsonen som började på konstskola och träffade Brian Eno och andra gelikar  (artschool-rock är hans middle name) har gått från sminkrockare till crooner, och har idag en djup repertoarskatt att gräva ur. Sådär jättemycket Roxy blev det tyvärr inte, t ex inga låtar från Avalon, men desto fler från Ferrys senaste skiva med Dylan-tolkningar. Inte så konstigt kanske, även om jag tyckte att det kanske blev en eller två för många. Dock en hel del favoriter från soloalbumen. Det bästa med konserten var, förutom sångarens goda röst och humör, det fantastiska 10-mannabandet med bland annat tre gitarrister, två körtjejer (som gav mig ståpäls under den vackra och starka versionen av Jealous Guy), och en violinist (eller violinissa kanske). Dessutom var ljudet bland det bästa jag någonsin upplevt på en konsert, och våra platser, mitt i lokalen på nedre läktarna var perfekta.

Efter en brokig men ösig avslutning av hits, där endast ett fåtal personer fortfarande satt ner i bänkarna runt om oss, och ett fumligt försök till extranummer (han var på väg ut men vände igen direkt) med Sam and Dave?s 60-talssoulklassiker "Hold on, I'm coming" som sista låt, vandrade vi ut mot Djurgårdsbron medan andra ur publiken hämtade sina bilar under Cirkus p-garage och brummade hem mot sina villor och bostadsrätter för att betala barnvakten, med bilstereon pumpandes ut "Let's stick together".