wibjörns värld

wanna be where the action is.

Det är omöjligt att sitta still när man lyssnar, och omöjligt att vara på dåligt humör när man ser på detta:

Fantastiskt kul och bra - spela högt!

Hur många nycklar finns det på din nyckelknippa: nyckelknippan hem?
10.

Vilken svordom använder du mest?
Faaan.

Äger du en iPod?
Nej men en iRiver.

Vilken tid är din väckarklocka inställd på?
Just nu: ingen tid alls, det är lördag imorgon. Annars runt 06.30.

Hur många resväskor äger du?
En. Och en stor ryggsäck.

Använder du flip-flop's även när det är kallt ute?
Nej, inte ens när det är varmt ute.

Var köper du dina matvaror ifrån?
Olika ställen.

Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden?
Det beror på humöret.

Har några av dina vänner barn?
Ja.

Har någon någonsin kallat dig lat?
Inte vad jag vet. De vågar inte, haha.

Vilken CD ligger i din CDspelare just nu?
En Monica Zetterlund-samling.

Föredrar du vanlig eller chokladmjölk?
Vanlig mjölk. Mellanmjölk.

Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan?
Minns inte.

När var senast någon stötte på dig?
Jag fattar sällan sånt.

Vad åt du till middag?
Pasta med tomatsås och strimlat lammkött.

Använder du huvtröjor?
Ja gärna.

Kan du vissla?
Ja.

Har du någonsin deltagit i en demonstration?
Ja, lite halvhjärtat.

Vem var den sista som ringde dig?
Greta.

Vilken är din favoritåkattraktion på ett nöjesfält?
Berg- och dalbana.

Tror du folk pratar bakom ryggen om dig?
Ja men kanske inte om mig.

Vilket riktnummer befinner du dig i?
08.

Tittade du på tecknat när du var liten?
Ja på Hacke Hackspett varje lördagmorgon på Gomorron Sverige.

Hur många syskon har du?
Två.

Är du blyg inför det motsatta könet?
Nja. Ibland kanske.

Äger du några bandt-shirts?
Hm. En med Soundtrack of our lives. Kommer inte på någon mer.

När flög du senast?
Till och från Göteborg för en dryg månad sedan.

Hur många stolar står kring ditt köksbord?
En.

Läser du för skojs skull?
Ja såklart.

Pratar du några andra språk?
Engelska.

Diskar du din egen disk?
Ja jag diskar sällan andras disk.

Har du gråtit offentligt?
Inte sedan jag var barn.

Har du en stationär dator eller en laptop?
Stationär.

Försöker du alltid lära dig nya saker?
Ja!

Vill du just nu ha några tatueringar eller piercingar?
Nej!

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten?
Om han vill, och om han har mycket mer pengar än tjejen.

Kan du kasta macka?
Man ska inte leka med maten.

Har du någonsin varit på Jamaica?
Nej.

Vad har du med dig in på bion?
Biljetten och lite godis och gärna en vän.

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Svenska.

Gillar du att flyga flygplan?
Jovars.

Har du någonsin blivit attraherad av någon oattraktiv?
Va?

När sov du senast på golvet?
Minns inte.

Vilken är din favoritdrink?
En kylig januarikväll som denna tar jag gärna en Irish coffee.

Gillar du din boendesituation?
Jadå.

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?
Sju kanske.

Äter du frukost dagligen?
Ja.

Är dina dagar fullbokade och stressiga?
Ja, vardagarna.

Vilken är din favoritfrukt?
Jordgubbar.

Hur gammal blir du nästa födelsedag?
39.

Tror du på liv på andra planeter?
Jag varken tror eller tror inte på liv på andra planeter.

Tror du att Gud är man eller kvinna?
Nej.

Hur valde dina föräldrar ditt namn?
Min mamma säger att min pappa hade bestämt sig för jag och mina syskon skulle heta något man inte kunde göra smeknamn av.

Gillar du senap?
Ja.

Skulle du någonsin hoppa fallskärm?
Kanske ett tandemhopp.

Sover du på sida, mage eller rygg?
Somnar oftast på mage och vaknar på rygg.

Tycker du om att krama folk?
Beror på vem.

Skulle du säga att du är trendig?
Vet inte, är trendig ett skällsord?

Äger du en digitalkamera?
Ja en Canon Ixus 70.

Vilken är din favoritkaraktär i Star Wars?
Darth Vader.

Tycker du att du är attraktiv?
Jag skulle inte säga att jag attraheras av mig.

Vad är du allergisk mot?
Inget.

Får du dåligt samvete efter du ätit kött?
Nej.

Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat?
Fråga mina föräldrar.

Årets roligaste blogginlägg:?

Bland saker jag har lite svårt för är tokroliga uttryck som "hur står det still?", "jag är impregnerad" eller "vad händer och fötter?". Men ingen har i alla fall under 2008 önskat mig "Grått nytt hår" ännu, så idag har jag det inte särskilt svårt för någonting.

Tvärtom faktiskt, jag har haft en riktigt riktigt trevlig och mysig nyårshelg här i 08-land strax söder om söders tullar tillsammans med P, och i söndags även med E - då vi delade ut årets sista julklappar. Årets första minuter skålades in på min balkong, och det var skönt att vi var på samma festönskningsnivå - vilket betydde god middag med dito vin hemma utan något annat sällskap än varandra.

Idag har jag tagit ett långt skumbad, ätit en lång frukost, fikat på Vete-katten (semla) med nykära P-syrran innan jag eskorterade P till uppsalapendeln.

Vermouthsås.

Efter att ha varit ledig i fem dagar så kan man ju alltid jobba över lite, resonerade jag tydligen, och var idag på min kära arbetsplats i fjorton timmar. När klockan närmade sig 23.00 lämnade jag det spöklika kontorskomplexet och beställde en taxi. Tog en middagspaus på kvällen och värmde en matlåda från Gooh inne i fikarummet där det också finns en TV, så jag kollade lite på dokumentären om Lasse Holmkvist.
Mitt favorit-TV-program genom alla tider är nog hans Här är ditt liv, det tyckte jag redan som elva, tolv-åring. Där kan man tala om en man som brann för sitt yrke. Direktsändningar var ett absolut måste, annars fanns det ingen nerv. Holmkvist brann så flammande där nere i Öresund att han fick hybris, hamnade i osynk med tidens medieklimat, och brände ut sig - brände alla sina tillgångar och sig själv. Han dog utfattig av en hjärtinfarkt samma dag han begärde sin egna TV-kanal i konkurs.

I morse när jag skulle till jobbet hann jag knappt utanför ytterdörren innan jag stötte ihop med tre rådjur. Det var nog samma lilla familj jag såg nedanför mitt köksfönster när jag diskade häromveckan. Jag gjorde halt i morgonrusningen och stannade upp och vi betraktade varann stilla och andlöst alla fyra innan förtrollningen bröts och jag ilade vidare ner mot Skärmarbrinks station. Jag bestämde mig för att detta möte var ett turtecken.

är den här.


Och ikväll visas Elf på Kanal 5.

Will Ferrell i grön alvdräkt hyperventilerandes av upphetsning när han förstår att Jultomten ska komma på besök till varuhuset han jobbar på - jag kan inte komma på något roligare just nu.

När jag gick ut 9:an åkte jag och ett par parallellklasskompisar in till Skansen på avslutningskvällen in till Skansen för att se en konsert med Adolphson & Falk. Hur rock'n roll är det på en skala? När det gällde svensk musik var man var dock inte så kräsen som högstadiesyntpopare, bara det blippade och bloppade lite och hade en catchy refräng så dög det. Denna 40plus-radhus-volvo240-jeansochkavaj-duo hade kanske inte ens någon större kred då på 80-talet, och jag vet förstås lika lite nu som då vem som var Adolphson och vem som var Falk, men de hade trots allt en hel räcka med hits på Tracks-listan, och deras jullåt är ju numera en klassiker i decembervaruhusen.

Kom att tänka på detta när jag nyss hörde att någon ny svensk hiphop-akt samplat deras "Stockholm Serenad", och hyllar huvudstaden med rhymes som "den hårda trafiken" och "Årstaviken". Varför är det så ofta som hiphopare baserar sina låtar på svenneartister? Tänk Cornelis (Petter mfl), och Uno Svenningson (Ken) - utan vidare jämförelser förstås.
Likadant är det ju i USA där de svarta R'n b-stjärnorna tycks fullkompligt älska t ex Phil Collins och Coldplay. Lite småfascinerande i min lilla värld.

Måste också bekänna att jag är lite småfascinerad av den här senaste Persbrandt-historien, och min senaste iakttagelse är att när gubbar Malmsjö och Ahlstedt, som ju bägge två även de är duktiga skådespelare med Ego som mellannamn, hetsar upp sig så överdrivet och går ut i media och ylar om att de är pissade på, så tror jag att publiken, eller i alla fall kvällstidningsläsarna skiter i om Persbrandt begått kontraktsbrott eller ej, sympatierna kommer nog ändå slå över till hans fördel.

Här hemma pågår (jul)städningsbestyr, jag tvättar och diskar och bär ner ännu fler grejer och kartonger till källarförrådet. Hittade också ett gammalt slagbord där nere som jag kånkade upp tre trappor. Med en röd duk så duger den fint så länge, nu behöver jag bara några stolar också.
Och sen måste jag ut och kolla efter återstående julklappar, handla mat, ta in granen (vad ska jag klä den med?), slå in julklappar...

Den där bob hund-låten, "Min lön kommer fem år för sent"... ikväll hittade jag originalet.
Bäst är nästan youtube-kommentarerna,som "Man do i dig the way these beat nick chicks can dance" och
"they are all on drugs..DRUGS!!!!"

före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan.

  1.   Arcade Fire - "Neon Bible"
  2.   Radiohead - "In Rainbows"
  3.   Rufus Wainwright - "Release the Stars"
  4    Anna Järvinen - "Jag fick feeling"
  5.   Amy Winehouse - "Back to Black"
  6.   Air - "Pocket Symphony"
  7.   Dungen - "Tio bitar"
  8.   Kent - "Tillbaka till samtiden"
  9.   Arctic Monkeys - "Favourite Worst Nightmare"
10.  The White Stripes - "Icky Thump"

Om Ljusets Drottning kom förbi imorse, så märkte jag det inte. Jag sov.
Jag sov och när jag vaknade var det ljust ute, och den trettonde december torde detta faktum betyda att man sovit ganska länge. Jag tänker på alla luciatåg som passerat i livet, och alla man själv varit med i, som en morgontrött tågpendlare ungefär.

I lekis- och lågstadieåldern var det ganska okej att ystert ranta runt som pepparkaksgubbe eller tomtenisse och visk-sjunga tipp tapp tipp tapp tippetippetipp tapp, däremot är ju stjärngossen ingen höjdarförklädnad trots att det låter ganska vackert med titeln stjärngosse (Star Boy). Jag minns hur dumstruten kämpade för att ramla av huvudet, snodden som skavde mot hakan, och den där jäkla pinnen man slappt höll i handen hela tiden.

Sen högstadiet och gymnasiet, lussevakorna, förhandssnacket, var man skulle vara, hur mycket man skulle supa, och jag själv som oftast satt hemma framför någon tysk luciarocksändning, Peters Pop Show i Hannover-halle eller vad det nu var. Och i vuxen ålder alla pliktskyldiga pepparkakor man knaprat i sig på jobbet.

Visste ni förresten att den ursprungliga originaltexten till luciasången handlar om stadsdelen Santa Lucia i Neapel?

...skriver bloggveteranen Erik Stattin i en artikel om "bloggandets oskrivna regler" tidskriften Språk, och det är väl en anledning som god som någon att säga hej nu är jag tillbaka, tror jag, det var ungefär ett halvår sen sist, jag tröttnade (igen) och har haft mycket att göra med jobb och privatliv och grejer, did you miss me?

(Som om någon annan än de närmast sörjande ens har kvar weblänken.)

Jag får alldeles för mycket Magdalena Ribbing-vibbar av det här bloggosfär-netikettandet för att det inte ska väcka en liten, närmast harmlös men ändå, virtuell anarkist inom mig.

Livet har rullat på ändå utanför Wibjörns virtuella värld, det har väl varit ungefär som vanligt:

jag P-pendlar mellan Stockholm och Uppsala (även om P nog är den som pendlat oftast på sistone),
jag jobbar och jobbar så att övertidstimmarna spränger det fackliga avtalstaket
- men det största som hänt denna höst är ändå att jag flyttat, bytt hood, from Hornstull to Hammarbyhöjden.

Här sitter jag nu och försöker komma i ordning i den lilla tvåan, vars balkong vetter mot Globen som i dessa decemberkvällar lyser upp Stockholms södra svarta himmel i alla tänkbara färger.

Dagens föda: Laxsoppa.
Dagens dryck: Noskapin.
Dagens äventyr: En hosthackande promenad ner till Konsum och Apoteket.
Dagens fundering: Ska jag gå tillbaka till jobbet imorgon?

Bara en enda ros på ett evigt klänge -
så är livet
trist varar länge men underbart är kort -
alldeles för kort
Följer du ödets väg genom dunkla gränder
når dig solen
en glimt i sänder
ty underbart är kort
alldeles för kort

/ Povel Ramel 1922 - 2007

Det är inte ofta nuförtiden som jag tillhör den unga delen av publiken när jag går på konsert (det är inte ofta jag går på konsert heller nuförtiden för den delen), men i tisdags, när jag och P såg Bryan Ferry på Cirkus, var vi det bägge två. Visst var det väntat att det skulle vara en del både fyrtio- och femtioplussare men nog trodde jag att det skulle vara lite större åldersspridning i arenan. Måste nog erkänna att jag till en början saknade lite 25-åringar med öl i plastglas, en konsertmiljö jag trots allt fortfarande känner mig mer hemmastadd i. Var fanns alla ni 80-talister, jag börjar misstänka att ni aldrig ens hört Roxy Music, kom igen, ladda hem, eller köp någon "Best of"-samling för 59:- någonstans!

Det var med andra ord inte bara Djurgårds-omgivningarna som gjorde att man började få Allsång på Skansen-vibbar. Men när man slog sig ner på Cirkus sköna säten och blickade runt i dess vackra interiörer gjorde vi oss alltmer bekväma och prasslade snart fram våra M & M-påsar och Smakis-drickor som vi köpt i foajén. Vem behöver svett, alkohol och onda ryggar? Det här med biogodis och sittdans kanske inte är så dumt ändå. 

Medan vi betraktade diverse konsertbesökare med silverstänkta tinningar i kavajer och scarves och tjuvlyssnade på deras småprat (bakom oss undrade någon om det var någon paus i "föreställningen"), och förbandstjejen inledde, så började jag spela upp små scener av deras ungdom i mitt huvud. Jag såg framför mig sådant jag läst om: Stockholms 70-tal med nöjespalats som Alexandra, Vickan och Brända Tomten som frekventerades av folk med namn som Noppe, Aje, CoCo och Clabbe.

 

Jag väcktes raskt till liv ur mina fantasier av strålkastare och publikens jubel när Bryan Ferry och hans band gjorde entré till tonerna av en av många av kvällens covers: The In-Crowd.

Ferry själv var väl själv en av de äldsta på Cirkus men han var samtidigt lika självklart tidlös och naturligt elegant som vanligt. Gruvarbetarsonen som började på konstskola och träffade Brian Eno och andra gelikar  (artschool-rock är hans middle name) har gått från sminkrockare till crooner, och har idag en djup repertoarskatt att gräva ur. Sådär jättemycket Roxy blev det tyvärr inte, t ex inga låtar från Avalon, men desto fler från Ferrys senaste skiva med Dylan-tolkningar. Inte så konstigt kanske, även om jag tyckte att det kanske blev en eller två för många. Dock en hel del favoriter från soloalbumen. Det bästa med konserten var, förutom sångarens goda röst och humör, det fantastiska 10-mannabandet med bland annat tre gitarrister, två körtjejer (som gav mig ståpäls under den vackra och starka versionen av Jealous Guy), och en violinist (eller violinissa kanske). Dessutom var ljudet bland det bästa jag någonsin upplevt på en konsert, och våra platser, mitt i lokalen på nedre läktarna var perfekta.

Efter en brokig men ösig avslutning av hits, där endast ett fåtal personer fortfarande satt ner i bänkarna runt om oss, och ett fumligt försök till extranummer (han var på väg ut men vände igen direkt) med Sam and Dave?s 60-talssoulklassiker "Hold on, I'm coming" som sista låt, vandrade vi ut mot Djurgårdsbron medan andra ur publiken hämtade sina bilar under Cirkus p-garage och brummade hem mot sina villor och bostadsrätter för att betala barnvakten, med bilstereon pumpandes ut "Let's stick together".

Kanal 9 framstår alltmer som en vaken uppstickare i den svenska medievärlden. Man gjorde entré i våras med dunder och brak genom att lägga beslag på Oscarsgalan, nu har man snott fotbollsfansen genom att visa Sveriges bortamatcher i EM-kvalet (Sverige-Danmark på lördag!) - och idag, faktiskt just som jag skriver detta, börjar man visa en av de mest efterlängtade sommar-TV-repriserna.



1982 var året då svensk TV premiärvisade den brittiska dramaserien Brideshead Revisited (som i översättning blev En förlorad värld), byggd på Evelyn Waughs roman från 1945. Min ringa ålder till trots har jag vaga minnen redan av detta, förmodligen för att det var så många, och långa, avsnitt. Men det var när den sändes i repris för, vad kan det vara, 10-15 år sedan?, som jag insåg dess storhet och varför den så ofta beskrivs som den bästa TV-serie som gjorts.

Kapten Charles Ryder (Jeremy Irons), en melankolisk och ganska menlös officer i armén råkar med sitt kompani hamna någonstans ute på den engelska landsbygden, och plötsligt inser han att han står öga mot öga med Brideshead. Det är i och runt detta stora hus och på dessa ägor han över tjugo år tidigare var så levande som han aldrig varit förr eller senare. Brideshead ägdes av den aristokratiska familjen Flyte, som kom att spela en enorm roll i Ryders liv. Vänskapen och broderskapet med studiekamraten på Oxford, den lättsinnige och lekfulle Sebastian (Anthony Andrews), och kärleken till husets dotter Julia. Ryder är seriens narrator, precis som i romanen, och historien återberättas i flashbacks.

Brideshead Revisited är inte bara en av de bästa, utan också en av de dyraste TV-produktionerna som gjorts. Enligt The Museum of Broadcast Communications spenderade Granada Television nära elva miljoner pund på serien, och detta var alltså för nära 25 år sedan! Fantastiska miljöer, inte minst bland Oxfords universitetsbyggnader, och tillika fantastiskt skådespeleri, precis som man vant sig vid när det gäller brittiska draman. Jeremy Irons är imponerande nedtonad i sin gestaltning av Charles Ryder och lyckas ändå förmedla de känslostormar som måste pågå inom honom. Anthony Andrews är charmerande och sympatisk och lyckas samtidigt göra unge Lord Flyte till en komplex personlighet.

Katolicism, dekadens, vänskap (särskild manlig sådan med homoerotiska undertoner), kärlek och inte minst nostalgi är genomgående teman. Jan Gradvall skrev i DI Weekend nyligen att "varenda scen i serien präglas av en bitterljuv känsla av att något just gått förlorat". Turligt nog för eftervärlden är Brideshead revisited uppenbarligen inte förlorad bland filmarkiven.

Gårdagens största södermalmsnyhet var förstås att anrika Kvarnen förlorat sitt utskänkningstillstånd.
Går det överhuvudtaget att se ovanstående bild utan att man känner en imaginär smak av öl i munnen?
Var ska man fira Bajen-segrar fortsättningsvis?

Personligen för mig är dock ännu några grader hetare gårdagssödermalmsnyheten att Hornstulls Mjölkbar byter ägare. Kommer Robyn, Neneh Cherry  eller Thåström kanske bevista invigningen?

Min mor
Har ingen fax
Jag tror
Jag ringer strax

Min mor
Har ingen dator
Men ändå: Hej
Grattis från mej
Och min syster och bror

Brorsan mailade för ett par veckor sedan om ett citat, och undrade om det kunde vara något för bloggen. Nu har jag läst det, och hela intervjun det är hämtat ur. Det kommer från SJ:s tidning Kupé (för övrigt kanske Sveriges tråkigaste papperspublikation i mannaminne):
 

"Jag har länge varit nära att få en egen show i Vegas. Men i slutändan tycks det vara omöjligt om man inte är homosexuell, jude eller amerikan. Ja jag vill ju självklart inte vara fördomsfull, jag är bara krass. En blond svensk viking har svårt att hävda sig mot de hierarkier som styr i Vegas - där makten består av judiska businessyndikat, amerikanska dollarmiljonärer och homosexuella artistbokare. Men jag ska dit. Förr eller senare."

                     
/ Joe Labero. Mannen som trollade bort sin hjärna.

igår kväll, (sista två avsnitten i senaste säsongen) som pappa Bauer i 24

i förrgår kväll, som George Sibley i Six Feet Under

häromveckan på bio, som poliskommissarie Stacey i Spider-Man 3.


Nu har jag också lärt mig hans riktiga namn:

James Cromwell

Hej.
Jag har varit i Lissabon.
Jag åkte i måndags och kom hem i torsdags.
Där var det fint.
Och varmt. Jätte-varmt.
Och spårvagnar.
Jag åkte dit med två arbets-kamrater. Ulf och Niklas.
Först åkte vi flygplan och sen bytte vi till ett annat flygplan.
Vi var på kon-fe-rens. Då får man bo på hotell och lyssna på folk i kostym som pratar i mikrofon.
Fast kostymer kan ju inte prata, haha.
Och så får man pennor och block och pärmar och en t-shirt. Gratis!
Som det står reklam på. Och en termos och en ficklampa.
Och så får man förhandla med sin account-manager. Han heter Rafi och pratar konstig engelska.
Sen får man frukost och lunch och middag med VIN.
Min hotell-säng var jätte-stor med tio kuddar.
På onsdagen tog konferensen slut.
Då gick vi och svettades på stan istället. Sen gick vi på bio och såg Spider-man.
Fast i Lissabon heter han Homem Aranha. Oj vad HÖGT LJUD det var på bion. Coolt.
Sen gick vi och gick vi och gick vi tills vi blev hungriga, då gick vi på restaurang.
Sen åkte vi taxi till hotellet, sen sov vi, sen vaknade vi, sen åkte vi flygplan, sen var vi hemma.

Nathaniel Samuel Fisher Jr. 1965-2005



Fy fan vad sorgligt.